Utveckling hela tiden

Igår gick jag på mysore. Underbar träning det var endast jag och en till så vi fick massor med korrigeringar, jag uppskattar när man får små justeringar. Det gick ganska bra med foten. Jag försökte ha den lindad till en början men det var svårt att greppa med fotsulan, blev liksom en förhöjning under som inte kändes bra. Jag lindade mest för att Kent skulle komma ihåg att jag var skadad där. Den svåraste asanan att göra med skadan är prasarita paddottanasana, eftersom kraften i den posen kommer bla från fötterna. Jag backade i supta kurmasana och gjorde en enklare variant. Men hör och häpna, jag kunde hålla lotus! av den enkla anledning att jag fick upp högerfoten så djupt/långt upp att jag kunde flexa vänster/skadade fot ovanpå. Det finns hopp!

Jag var kvar efteråt och assisterade Kent. Jag vågar mer och mer hjälpa folk. Jag är helt fashinerad över alla kroppars olika förutsättningar, jag gläds åt att alla faktiskt kan ligga på varsin matta och genomföra sin ashtangayogaträning, en del har väldigt öppna höfter andra har öppna skuldror och axlar. Många är låsta i korsryggen. Åh kroppen är så spännande.

TACKSAM!